Livet kan liknas vid att vandra på en stig där varje steg har ett specifikt syfte. Detta syfte är, ur ett större perspektiv, exakt det samma för varje steg på livets stig. Om du ser tillbaka på de steg/faser du passerat i livet så här långt kanske du kan se vad som är den gemensamma nämnaren för dem. I vart och ett av de steg vi tagit på livets stig har vi lärt oss något. Vi har erhållit någon form av ny kunskap. När vi gjort läxan och lärt oss det som det steget, den fasen, ville lära oss, är vi redo för att ta nästa steg. Vi kan gå vidare och påbörja nästa lektion. Ungefär som i skolan. Vi måste tillskansa oss kunskaper från årskurs ett innan vi är redo att påbörja årskurs två. Meningen med allt i livet är således att förbereda dig för nästa steg. Om vi, vid något av dessa steg, inte lyckas ta till oss den kunskap som presenteras, kommer livet att se till att vi får en ny chans. Vi blir då ledda på en väg där får gå om lektionen, om än i en ny skepnad. Detta kommer upprepa sig tills vi lärt oss läxan. Skulle vi råka förvilla oss ut på ett litet sidospår, en stig som är betydlig längre eller som inte alls leder mot nästa steg, kommer livet att ge oss en knuff i rätt riktning. Först som en antydan om att vi bör stanna upp och se efter var vi är på väg. Lyssnar vi inte på den första vägvisningen kommer det en ”knuff i sidan”, sedan en kraftigare, osv. Det kommer att bli svårare och svårare att vandra den inslagna vägen ända tills vi fattar piken och gör den nödvändiga kursändringen. Om vi trots upprepade påstötningar inte gör den nödvändiga förändringen kommer livet att se till att de blir krasch av något slag. Någonting som stoppar upp och ruskar om så kraftigt att vi tvingas omvärdera hela vår situation. Det kan vara i form av att vi blir uppsagda från jobbet, otrohet, skilsmässa eller liknande smärtfylld händelse. Det är med andra ord inte möjligt att välja fel väg i livet. Det är bara så att vissa vägar tar lite längre tid än andra. I takt med att vår intuition och vårt medvetande förbättras, genom t.ex. meditation, så kommer också tiden från ett ”felaktigt” vägval till att vi får feedback från livet succesivt att minska. När intuitionen och medvetandet blivit väl injusterat kommer denna feedback omedelbart. Vi får veta att vi valt fel väg i samma stund som vi gör vägvalet.

En annan metafor använda är att vi åker i en båt nedför livets flod. Längs bak sitter en rorkult fäst vid ett roder, som kan användas för att styra båten. Ibland flyter floden lugnt fram, och resan känns väldigt behaglig. Vid andra tillfällen tar floden skepnaden av en kraftig fors och resan blir både skrämmande och påfrestande. I dessa stunder blir det väldigt ansträngande att styra båten för att undvika att den träffar någon av stenarna i forsen eller, i värsta fall, blir fångad i en strömvirvel, kapsejsar och sjunker. För att inte helt tappa kontrollen måste vi då vara ytterst vaksamma och hålla hårt i rorkulten. Ibland dyker det dessutom upp en förgrening på floden som gör att vi snabbt måste bestämma oss för vilken väg vi ska ta och kraftfullt försöka styra båten dit vi vill. När vårt medvetande blir mer och mer intrimmat och känsligheten ökar, kommer vi att märka att vi kan känna av dessa livets strömningar innan vi stöter på svårigheter. Vi kommer också att upptäcka att båtens roder är mycket mindre än vi trott, och att vi bästa fall kan göra mindre kursändringar under vår färd genom livet. De gånger det kändes som att vi styrde båten rätt, att vi gjorde rätt val i livet, var det egentligen livet förde oss fram och den kontroll vi kände att vi hade var bara en stor illusion. Allt eftersom vi utvecklas kommer också en ökad tillit till att livet sköter sig bäst själv när vi inte ingriper och försöker styra vår färd på livets flod. När vi väl tränat upp känsligheten för livets subtila strömningar kan vi snabbt och enkelt gör de små kursändringar som krävs, vid de få tillfällen det krävs. I övrigt kan vi helt släppa taget om rorkulten, även i den vildaste forsen, i tryggheten om att livet kommer att föra oss fram på den väg vi ska åka. När vi väl kan släppa kontrollen, som vi tror vi har, och låta livet utveckla sig som det själv vill, kommer vi upptäcka att allt flyter så mycket lättare utan vår påverkan. Vi behöver inte ens veta vart vi ska. Allt kommer att ske i precis rätt ögonblick. Det innebär inte, om någon skulle tro det, att vi sätter oss ned, blir helt apatiska och tänker ”Varför göra något när jag ändå inte har någon kontroll?”. Nej, det är inte det jag menar. Det handlar om att känna av var livet vill ta vägen och göra det som känns mest uppenbart att göra just nu.

Ett exempel på hur saker bara händer är nu när jag skriver detta inlägg. Det började med att jag satte mig i soffan med min laptop. För att skriva ett mejl, trodde jag. Eftersom jag tänkt tanken strax innan. När jag väl satt där med datorn i knät så kom en impuls om att jag skulle skriva lite på den här bloggen istället. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva, men jag öppnade ett tomt dokument, släppte alla tankar och såg mig omkring. Min blick fastnade på det brinnande ljuset som stod på bordet bredvid, och jag tänkte att ett ljus påminner om hur vi passerar genom livet. Vi tänds, vi brinner en stund och för eller senare slocknar vi. Livet fortsätter efter att ljuset slocknat. Jag började således skriva ned mina observationer om hur livet fungerar. Först som en metafor, sen en till. Anledningen att det blev metaforer är förmodligen för att jag gillar det sättet att beskriva något som kan uppfattas väldigt abstrakt. Det gör det hela mer gripbart och lättförståeligt. Att sedan våra hjärnor älskar att skapa bilder, modeller och koncept av allting gör ju inte saken sämre. Bilder, metaforer och liknelser är något som hjärnan har lättare att förstå än bara en massa fakta. Något som människan upptäckte för mycket länge sedan. Bibeln, t.ex., är full av liknelser och metaforer. Det är nog så den bör läsas, om någon tänkt göra det, som en samling liknelser och metaforer för att beskriva något som är abstrakt och obeskrivbart. Jag har inte läst speciellt mycket ur Bibeln, men jag har en känsla av att om man läser den som en historiebok, eller faktabok, så missar man själva poängen. Nu gled jag från ämnet, men stycket ovanför får ändå vara kvar. Jag skrev det, alltså ska det vara där. Så enkelt är det. Jag funderar inte djupare än så över varför saker sker eftersom de sker av en anledning som jag inte känner till just nu. Att fundera på det förändrar ingenting, förutom att jag då skulle ha lagt en massa tid och energi på att fundera ut något som jag omöjligt kan veta något om.