Medvetandeutveckling

Det verkar som att vi människor har en nästan oändlig potential att kunna utveckla vår förmåga till medvetande. Vi föds med en utvecklad men ändå lite begränsad medvetandeförmåga. Vi kan naturligtvis uppfatta det som sker runtomkring och vi kan uppfatta när något inte stämmer i kroppen, som t.ex. hunger, smärta eller när något känns obekvämt. Däremot så kan vi ju inte riktigt förstå det vi upplever eftersom allt ännu är väldigt nytt. En väldigt stor skillnad jämfört med en mer vuxet individ är att små barn inte är medveten om sig själva som en separat individ. De upplever ingen gräns mellan den egna kroppen/individen och allt annat. De upplever allt som en helhet. När de blir lite större, känner igen sig själva i spegeln och språket utvecklas, uppstår känslan av att de är en separat individ. ”Jag” är skilt ifrån mamma och pappa. Det uppstår en känsla av ett ”jag”, eller ”jag själv”. Jag föredrar att kalla det, att ”jaget” uppstår.

Detta ”jag” är egentligen inget annat än en mental konstruktion, tankar om att det som befinner sig ”här” är inte samma som det som befinner sig ”där”. Så småningom får vi ett namn, en hel rad med andra etiketter och vi snappar upp en mängd värderingar och koncept om oss själva. Det som är här heter Mikael, Mikael är en pojke, Mikael är snäll, Mikael är inte snäll, osv. Allt detta bidrar till vår medvetandeutveckling, men också till att ”jaget” går från att bara vara en känsla, till att bli något mera solitt. Vi utvecklar en identitet – ett ego, en aldrig sinande ström av tankar om oss själva, eller för det mesta bara en massa tankar om dessa tankar. Denna utveckling fortskrider genom tonåren och upp i vuxen ålder. Vi lägger hela tiden till nya lager av tankar och identiteter till vårt allt större jag/ego. Det blir aldrig något mer än en strid ström av självrefererande tankar, men eftersom vi tar dem på allvar, eftersom vi tror på varenda en av dem, så blir det väldigt verkligt. Vi får en känsla av ett väldigt solitt jag/ego som verkar utgör själva kärnan av ”mig själv”. Det som ordet ”jag” hela tiden refererar till fast vi egentligen inte riktigt vet vad det är, eller att det bara är en mental konstruktion. Någonstans här i vuxen ålder, när jaget/egot är färdigutvecklat, stannar medvetandeutvecklingen av för de allra flesta människor. Vi befinner oss nu på vad man skulle kunna benämna ”egots medvetandenivå”, och vi verkar vara rätt nöjda med det. Trots att vi innerst inne har en känsla att inte vara så värst nöjd. Vi söker då hela tiden nya upplevelser eller annat som kan gör oss tillfredsställda, som gör egot nöjd.

Jag vet inte riktigt vad det är som får medvetandeutvecklingen att stanna av. Kanske är det att vi glömmer hur det var när vi var små, och medvetandet utvecklas hela tiden. Kanske är det så att den illusion som egot ger upphov till bromsar upp utvecklingen. Något som däremot är säkert är att denna mentala konstruktion jag valt att kalla ”egot”, denna illusion skapade av oss själva, ger upphov till en känsla av otillräcklighet och otillfredsställelse. Vi känner oss inte riktigt lyckliga, och söker hela tiden nya sätt att bli lyckliga. Det kan vara i form av nya upplevelser, mer makt, mer pengar, mer eller nyare prylar, kläder, smycken, etc. Eller så söker vi bekräftelse genom att bli omtyckta, igenkända, eller på annat sätt framstå som en god människa. Allt för att stärka vår identitet, stärka vår känsla av att vara någon och trots att vi innerst inne vet att inget av detta kommer att bringa någon permanent tillfredsställelse. Det leder bara till en högst tillfällig lycka, som när den ebbar ut bara skapar ett nytt sug efter nästa lyckorus. Om ingen av dessa strategier fungerar, eller om de inte passar vår livssituation, söker vi oss istället till någon form av misär. Vi stärker vår känsla av att vara någon genom att bli den misslyckade, den det är synd om, eller den som alltid har otur i livet. För egots enda strävan är att överleva, och det använder den strategi som funkar bäst för stunden. Oavsett om det leder till tillfällig lycka eller lidande för individen.

Det bör förtydligas i sammanhanget att egot inte är en sak. Det är mer som en företeelse. Mer som något som händer, istället för något som är. Inget annat än en aldrig sinande tankeprocess. Lite som en evighetsmaskin av tankar om oss själva. Det viktigaste av allt, och det kan inte betonas tillräckligt, är att egot är inget dålig eller något att fördöma. Det bara är. Man kan se det som en naturlig del av den egna utvecklingen. Ungefär som puberteten. Som i sig kan vara jobbig, men det gör den inte dålig på något sätt. Det är bara något vi måste gå igenom för att utvecklas. De flesta vill dessutom, speciellt inte i efterhand, stanna kvar i puberteten hela livet. Ungefär så är det med egots medvetandenivå. När man väl gått vidare så undrar man lite varför det behövdes så lång tid att komma vidare. Man får se det som en del av utvecklingen, som får ta den tid det tar, och så länge man inte känner till något annat, så länge man inte vet att det finns något på andra sidan, så är det bara att fortsätta som vanligt. Det är nog också anledningen att de flesta stannar kvar resten av livet i just det stadiet. Det vet inget annat, eller är inte redo för att gå vidare i nästa steg av medvetandeutveckling.

Hur gör man då om vill utvecklas vidare, om man vill ta medvetandet till nästa nivå?
Som jag skrev i tidigare inlägg så verkar medvetandet vara själva grunden som alla upplevelser står på. Det uppstår ur medvetandet, och det räcker med att se efter i sin egen upplevelse för att bekräfta detta. Det blir då väldigt svårt att utveckla medvetandet med något som uppstår ur medvetande, och inget finns under medvetandet som kan bidra till dess utveckling. Faktum är att medvetandet redan är färdigutvecklat. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Begreppet ”medvetandeutveckling” är egentligen väldigt vilseledande, men samtidigt användbart då oftast tolkas som ”min personliga medvetandeutveckling”. Den utvecklingen handlar egentligen om att utveckla sin personliga förmåga till medvetande, eller sin känslighet att uppfatta saker i medvetandet. Saker vi normalt förkastar innan de registreras eftersom de är så obetydlig.

Ett av de bästa sätten att utveckla sin känslighet att uppfatta det som finns i medvetandet är genom stillhet och meditation. Dels en yttre stillhet, eller tystnad, för att ta bort så mycket av alla de distraktioner vi normalt utsätts för. Dels en inre stillhet för att minska de distraktioner som våra tankar och känslor utgör. Den inre stillheten uppnås enklast genom avslappning och meditation. En typ av meditation som går ut på att försöka uppnå något, som inte har något syfte. Meditationen tillåter oss att dyka ned i den undermedvetna delen av oss själva. Där kan det, när förutsättningarna är de rätta, uppträda en form av ordlös intuitiv guidning av meditationen. Det är ditt undermedvetna som guidar dig själv. Du guidas, så att säga, på en resa i ditt inre. Vad som dyker upp, om ens något, är högst personlig, och går inte att sia om. Det är din personliga resa, och det du behöver veta eller uppleva kommer att visa sig när du är redo. Att man upplever något liknande i samband med meditation är långt ifrån en regel, snarare ett undantag, men jag vill att de som gör det ska vara lite förberedda. Vissa kommer hit redan efter några veckor, andra efter några år och vissa aldrig. Oavsett vilket, så är det precis som det ska vara. Vi kommer att uppleva det vi behöver uppleva, när vi behöver uppleva det.

Det enklaste sättet att meditera är att sitta still och inte göra någonting. Det är inte samma sak som ”att göra ingenting”. Att göra ingenting – innebär att man gör något, man försöker göra ingenting, och det är inte det som är tanken. Om du redan kan meditera, försök att glömma allt du lärt dig. Använd din fantasi och förställ dig att du inte har en aning om hur man gör, och att du inte kan veta det heller.

Varför ska man då försöka utveckla sitt medvetande, eller rättare sin känslighet för det som pågår i medvetandet? För att svara helt ärligt på den frågan så har jag ingen aning. Jag kan inte komma på någon vettig anledning till varför jag skulle försöka övertyga någon att villa utveckla sin medvetandeförmåga. Antingen så har man den önskan, eller så har man den inte.

Av egen erfarenhet kan jag dock säga att det på sikt för med sig ganska många gynnsamma förändringar, men även en del förändring som vi kanske inte vill ha. Iallafall inte inledningsvis. Några av de förändringar jag noterat, i ungefär den ordning de uppträtt, hos mig själv är:

  • Min intuition har blivit bättre.
  • Förmåga att känna av stress innan jag blev stressad, och på så sätt undvika stressen genom att se hur irrationell den är.
  • Förmåga att känna av en irritation innan jag blev irriterad, och ha möjlighet att välja att inte bli irriterad. Baserat på att jag såg att irritationen inte ledde till något annat än att jag blev irriterad. Samma sak med ilska och liknande känslor.
  • Oro försvann helt plötslig. Jag blev inte längre oroad av småsaker. Det växte med tiden till att inkludera allt större saker, för att slutligen försvinna helt. Det började på ungefär samma sätt som med irritation. Kort efter att jag noterat att oro för småsaker försvunnit, insåg jag att oron bara ledde till att jag kände mig oroad.
  • Förmåga att släppa taget om sådant som inte längre tjänar något syfte.
  • En hel del saker jag tidigare varit intresserad av blev plötsligt helt ointressant.
  • Jag kan känna om en person ljuger, eller om en person är osäker (under ett självsäkert yttre)
  • Behovet av bekräftelse avtog mer och mer.
  • Behovet av att ha rätt minskade hela tiden.
  • Motgångar ”rinner av”, oftast inom loppet av minuter.
  • Jag längtar inte längre efter något, eller saknar något. Det finns fortfarande en önskan efter diverse saker och upplevelser, hur konstig det än kan låta.

Listan kan göras mycket längre, men beskriver ändå den utveckling som skett under ett antal år.

Jag hoppas att något av det jag skriver kan inspirera dig till att påbörja den förändring som du innerst inne längtar efter.

Med värme,

Mikael

Leva i nuet

Alla talar om att vi ska leva i nuet, men om man tittar lite närmare så är det det enda vi gör. Allting vi gör, tänker, känner och upplever, gör vi precis just nu. Dåtiden/historien finns bara som ett minne av ett nu som redan passerat/försvunnit, och framtiden finns bara som en fantasi, ett mer eller mindre troligt scenario, om ett nu som vi ännu inte upplevt. När vi tänker på dåtiden eller på framtiden så gör vi det nu. Det går helt enkelt inte att göra, tänka eller uppleva något vare sig i dåtiden eller framtiden. Det medför att det enda som egentligen finns är ett hela tiden föränderligt nu. Tid existerar helt enkelt inte annat än som en upplevelse. Här är det kanske en och annan som opponerar sig, och säger att vi behöver bara titta på klockan för att se att tiden visst finns, men det enda en klocka egentligen gör är att mäta avståndet mellan två olika tillstånd av nu. En klocka, analog eller digital, rör som bekant på sig. Det gör att om vi observerar den i det alltid föränderliga nuet så ser vi att klockan förändras i samma takt som nuet förändras, och i samma takt skapas det också minnen av föregående nu. Eftersom det hela tiden är saker som förändras (klockan, jorden, andningen, osv.) så upplever vi att tiden passerar. Naturligtvis så finns tid som ett begrepp/koncept, ett sätt att separera och identifiera olika tillstånd av det eviga, alltid föränderliga, nuet. Hur kan det då komma sig att så många, kanske speciellt andligt sökande, strävar efter att leva i nuet om det inte finns något annat är nu? Om det inte går att leva någon annanstans än i nuet? Svaret på den frågan är ”egot”. Egot är en aldrig sinande ström av repetitiva, självrefererande tankar, om mig själv. Dess enda syfte är att skapa en illusion av en separat individ, ett ”jag”. Detta ego blir lätt uttråkad av nuet, och känner då att dess existens är hotad eftersom det sällan händer tillräckligt mycket intressant i nuet. Egot skapar då mer drama genom att älta/grubbla över det som varit (ett minne), eller genom oroa sig/våndas över det som ännu inte hänt (en fantasi). Dessa är två av egots strategier att försöka fly från det tråkiga nuet, fastän det innerst inne vet att inget kunde vara mer omöjligt. (För en mer djupgående beskrivning av egot läs t.ex. Adyashanti eller Eckhart Tolle.)

Allt det här är inget jag vill att du bara ska läsa och accepterar. Inte ens tycker att det kanske låter vettigt. Nej, ifrågasätt allt jag skrivit. Titta efter väldigt noga i din egen upplevelse. Stämmer något av det jag skrivit? Är det så att ”nu” är det enda som finns? Är det så att ditt mentala ”jag” alltid försöker fly från nuet om det blir lite tråkigt eller skrämmande?

Metaforer för livet

Livet kan liknas vid att vandra på en stig där varje steg har ett specifikt syfte. Detta syfte är, ur ett större perspektiv, exakt det samma för varje steg på livets stig. Om du ser tillbaka på de steg/faser du passerat i livet så här långt kanske du kan se vad som är den gemensamma nämnaren för dem. I vart och ett av de steg vi tagit på livets stig har vi lärt oss något. Vi har erhållit någon form av ny kunskap. När vi gjort läxan och lärt oss det som det steget, den fasen, ville lära oss, är vi redo för att ta nästa steg. Vi kan gå vidare och påbörja nästa lektion. Ungefär som i skolan. Vi måste tillskansa oss kunskaper från årskurs ett innan vi är redo att påbörja årskurs två. Meningen med allt i livet är således att förbereda dig för nästa steg. Om vi, vid något av dessa steg, inte lyckas ta till oss den kunskap som presenteras, kommer livet att se till att vi får en ny chans. Vi blir då ledda på en väg där får gå om lektionen, om än i en ny skepnad. Detta kommer upprepa sig tills vi lärt oss läxan. Skulle vi råka förvilla oss ut på ett litet sidospår, en stig som är betydlig längre eller som inte alls leder mot nästa steg, kommer livet att ge oss en knuff i rätt riktning. Först som en antydan om att vi bör stanna upp och se efter var vi är på väg. Lyssnar vi inte på den första vägvisningen kommer det en ”knuff i sidan”, sedan en kraftigare, osv. Det kommer att bli svårare och svårare att vandra den inslagna vägen ända tills vi fattar piken och gör den nödvändiga kursändringen. Om vi trots upprepade påstötningar inte gör den nödvändiga förändringen kommer livet att se till att de blir krasch av något slag. Någonting som stoppar upp och ruskar om så kraftigt att vi tvingas omvärdera hela vår situation. Det kan vara i form av att vi blir uppsagda från jobbet, otrohet, skilsmässa eller liknande smärtfylld händelse. Det är med andra ord inte möjligt att välja fel väg i livet. Det är bara så att vissa vägar tar lite längre tid än andra. I takt med att vår intuition och vårt medvetande förbättras, genom t.ex. meditation, så kommer också tiden från ett ”felaktigt” vägval till att vi får feedback från livet succesivt att minska. När intuitionen och medvetandet blivit väl injusterat kommer denna feedback omedelbart. Vi får veta att vi valt fel väg i samma stund som vi gör vägvalet.

En annan metafor använda är att vi åker i en båt nedför livets flod. Längs bak sitter en rorkult fäst vid ett roder, som kan användas för att styra båten. Ibland flyter floden lugnt fram, och resan känns väldigt behaglig. Vid andra tillfällen tar floden skepnaden av en kraftig fors och resan blir både skrämmande och påfrestande. I dessa stunder blir det väldigt ansträngande att styra båten för att undvika att den träffar någon av stenarna i forsen eller, i värsta fall, blir fångad i en strömvirvel, kapsejsar och sjunker. För att inte helt tappa kontrollen måste vi då vara ytterst vaksamma och hålla hårt i rorkulten. Ibland dyker det dessutom upp en förgrening på floden som gör att vi snabbt måste bestämma oss för vilken väg vi ska ta och kraftfullt försöka styra båten dit vi vill. När vårt medvetande blir mer och mer intrimmat och känsligheten ökar, kommer vi att märka att vi kan känna av dessa livets strömningar innan vi stöter på svårigheter. Vi kommer också att upptäcka att båtens roder är mycket mindre än vi trott, och att vi bästa fall kan göra mindre kursändringar under vår färd genom livet. De gånger det kändes som att vi styrde båten rätt, att vi gjorde rätt val i livet, var det egentligen livet förde oss fram och den kontroll vi kände att vi hade var bara en stor illusion. Allt eftersom vi utvecklas kommer också en ökad tillit till att livet sköter sig bäst själv när vi inte ingriper och försöker styra vår färd på livets flod. När vi väl tränat upp känsligheten för livets subtila strömningar kan vi snabbt och enkelt gör de små kursändringar som krävs, vid de få tillfällen det krävs. I övrigt kan vi helt släppa taget om rorkulten, även i den vildaste forsen, i tryggheten om att livet kommer att föra oss fram på den väg vi ska åka. När vi väl kan släppa kontrollen, som vi tror vi har, och låta livet utveckla sig som det själv vill, kommer vi upptäcka att allt flyter så mycket lättare utan vår påverkan. Vi behöver inte ens veta vart vi ska. Allt kommer att ske i precis rätt ögonblick. Det innebär inte, om någon skulle tro det, att vi sätter oss ned, blir helt apatiska och tänker ”Varför göra något när jag ändå inte har någon kontroll?”. Nej, det är inte det jag menar. Det handlar om att känna av var livet vill ta vägen och göra det som känns mest uppenbart att göra just nu.

Ett exempel på hur saker bara händer är nu när jag skriver detta inlägg. Det började med att jag satte mig i soffan med min laptop. För att skriva ett mejl, trodde jag. Eftersom jag tänkt tanken strax innan. När jag väl satt där med datorn i knät så kom en impuls om att jag skulle skriva lite på den här bloggen istället. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva, men jag öppnade ett tomt dokument, släppte alla tankar och såg mig omkring. Min blick fastnade på det brinnande ljuset som stod på bordet bredvid, och jag tänkte att ett ljus påminner om hur vi passerar genom livet. Vi tänds, vi brinner en stund och för eller senare slocknar vi. Livet fortsätter efter att ljuset slocknat. Jag började således skriva ned mina observationer om hur livet fungerar. Först som en metafor, sen en till. Anledningen att det blev metaforer är förmodligen för att jag gillar det sättet att beskriva något som kan uppfattas väldigt abstrakt. Det gör det hela mer gripbart och lättförståeligt. Att sedan våra hjärnor älskar att skapa bilder, modeller och koncept av allting gör ju inte saken sämre. Bilder, metaforer och liknelser är något som hjärnan har lättare att förstå än bara en massa fakta. Något som människan upptäckte för mycket länge sedan. Bibeln, t.ex., är full av liknelser och metaforer. Det är nog så den bör läsas, om någon tänkt göra det, som en samling liknelser och metaforer för att beskriva något som är abstrakt och obeskrivbart. Jag har inte läst speciellt mycket ur Bibeln, men jag har en känsla av att om man läser den som en historiebok, eller faktabok, så missar man själva poängen. Nu gled jag från ämnet, men stycket ovanför får ändå vara kvar. Jag skrev det, alltså ska det vara där. Så enkelt är det. Jag funderar inte djupare än så över varför saker sker eftersom de sker av en anledning som jag inte känner till just nu. Att fundera på det förändrar ingenting, förutom att jag då skulle ha lagt en massa tid och energi på att fundera ut något som jag omöjligt kan veta något om.

Att ta ansvar för sitt eget liv

Ingenting i världen är perfekt, allra minst människan.

Om jag skulle sammanfatta mitt sätt att agera, relatera och syn på livet i allmänhet, handlar det om att försöka vara den positiva förändring som jag vill se i världen. Positiva, eftersom världshistorien gång efter annan visat oss att det inte med någon större framgång går att bekämpa något genom att motarbeta det (kriminalitet, droger, nazism, krig, etc.) Det verkar som att det vi fokuserar på, förstärker vi. Av den anledningen väljer jag att fokusera på den förändring jag vill se istället för att försöka motarbeta det som verkar mindre gynnsamt. Dessutom väljer jag att fokusera på det jag kan påverka, det jag kan förändra. Mycket av detta handlar om de små sakerna, och framför allt om mig själv – den enda person som jag kan förändra. Det handlar t.ex. om att jag i största möjliga utsträckning väljer att agera utifrån ett rationellt tänkande istället för att reagera utifrån en irrationell känsla. Oro är ett exempel på en sådan ”irrationell” känsla. Det verkar finnas ett dolt löfte om att så länge vi oroar oss så kommer vi att känna oss trygga, när det i själva verket förhåller sig precis tvärt om. Insåg vi istället att oron är helt kontraproduktiv, och bara leder till mer oro, skulle den försvinna, och vi skulle känna oss trygga. De flesta ”negativa” känslor tycks funka på ungefär samma sätt. Det flesta människor tycks t.ex. tro att vi först måste bli arga över en situation, för att sedan kunna bli glada igen.

Andra saker jag kan nämna är att jag alltid tackar kraftfullt, nästan överdrivet ibland, när jag får något, får hjälp med något, eller när någon utför en tjänst. Som t.ex. på restaurang, posten, banken, eller bensinmacken. Jag tackar även när servicen varit lite sämre, därför att jag förutsätter att den sämre servicen, eller den dåliga attityden, inte är en handling mot mig. Det beror förmodligen på att personen är på dåligt humör just den dagen. Jag har ingen aning om varför, men genom att tacka hjärtlig istället för att bli upprörd gör jag oss båda en tjänst. Personen som gav mig dålig service kanske blir på bättre humör när hans arbete uppskattas och jag blir inte nedstämd. För när man inte är upprörd, arg eller irriterad, är det mycket lättare att vara glad. Jag har med andra ord inga krav på att omgivningen skall vara eller uppföra sig på något speciellt sätt för att jag ska vara nöjd och glad. Jag har heller inga tankar på att det som jag råkar ut för, vad det än må vara, skulle vara någon annans fel. Jag tar fullt ansvar för min egen situation.

En annan sak jag noterat är att jag i allt mindre omfattning tar mina egna tankar på så stort allvar, och då pratar jag inte om praktiska tankar – när jag använder hjärnan som ett verktyg. Det här handlar om de andra (95%) tankarna, de som handlar om mig själv och vad jag tror andra tänker om mig. De flesta av dessa tankar stämmer ju ändå inte, så varför ta dem på allvar.

Det finns säkert en massa andra exempel, som jag inte kommer på just nu, på hur jag i det lilla försöker vara den förändring jag vill se i världen. För det är ju genom de små sakerna vi får stora saker att hända.

Jag inser att det kan verka som att allt flyter på helt perfekt, men så är naturligtvis inte fallet. Ingen är perfekt, allra minst jag själv. Det handlar om att göra efter bästa förmåga. Det jag beskrivet är en form av målsättning, och varje gång jag lyckas är det ett litet steg i rätt riktning. En liten seger i sig. Det viktigaste, som jag ser det, är att ta ansvar för sin egen situation, för sin egen lycka. Oftast handlar det då om att inte skapa sin egen o-lycka, inte skapa sina egna problem.

Stillheten

Under alla ljud och under alla tankar, finns en tystnad som aldrig försvinner oavsett hur mycket oväsen det är inne i ditt huvud eller utanför. Den tystnaden är som marken, ur vilket alla växter, djur, människor, byggnader, osv. uppstår. Alla ljud, alla tankar uppstår ur just denna tystnad, och precis som marken som alltid finns där oavsett hur mycket vi täcker över den. Finns också tystnaden under allt oväsen som döljer den. Du behöver med andra ord inte stänga av alla tankar, för det går inte, och stänga ute alla ljud för att uppleva den tystnad jag talar om. Du behöver inte skapa tystnaden eftersom den alltid finns där, under allt annat. Den definieras inte av avsaknaden av tankar eller avsaknaden av ljud. Det enda du behöver göra föra att uppleva tystnaden är att fråga dig själv: Är det helt säkert att tystnaden inte finns här nu? När du gör det, utan förväntningar på vare sig det ena eller det andra, kommer tystnaden att visa sig. Om du då stannar kvar och bara lyssnar på tystnaden som alltid finns där, mellan alla ljud och mellan alla tankar, kommer du förmodligen att upptäcka att ljuden inte stör dig längre. Eventuellt så märker du att dina tankar lugnar ner sig lite. Det uppstår korta pauser i tankeverksamheten, eller så tystnar de helt. Oavsett om tankarna saktar ner eller inte, är det inte längre relevant huruvida du tänker eller ej. Tystnaden finns alltid där. Genom att flytta ditt fokus till tystnaden, och inte lägga så mycket vikt vid tankarna, kan du utforska tystnaden ytterligare. Efter en stund framträder en inre stillhet. Den stillheten, som har en meditativ kvalitet, kan fungera som en dörr in till utforskandet av livets större gåtor, som t.ex. Vem, eller vad, är jag? Ju mer du utforskar stillheten desto mer kommer du att upptäcka, men inte kunskap i form av fakta. Utan i form av visdom och icke-vetande. Det som döljer sig i stillheten ligger bortom vad vi normalt betecknar som kunskap. Det handlar snarare om att ta bort kunskap istället för att lägga till. Det du finner i stillheten ligger bortom alla koncept, idéer och föreställningar. Ju mer av de föreställningar du har om dig själv, du kan ta bort. Desto mer kommer du att upptäcka i denna stillhet. Sättet att utforska stillheten är nyfikenhet. Att vara nyfiken som ett litet barn utan några som helst förväntningar. Vad är detta? Hur känns det? Har det någon karaktär? Ställ dessa, eller liknande frågor, men förvänta dig inget svar. Upplev istället! Notera, utan att analysera, allt du upplever när du utforskar allt djupare. Stillheten är precis som annat vi kan uppleva men inte beskriva, som t.ex. kärlek. Ingen kan beskriva vad det är, det går inte att väga eller mäta, det går inte att avbilda, inga koncept kan återge det, och ändå kan vi uppleva det. Oavsett om det är kärlek till en partner, ett barn, en förälder, en vän eller ett husdjur, kan vi alla uppleva det, men om någon ber oss beskriva vad det är, finns inga ord som räcker till. Precis så är det med stillheten, inga ord kan beskriva exakt vad det är. Kunskapen om den kommer genom att känna och att uppleva. En av de första sakerna du kanske noterar är att den har en känsla av ett meditativt tillstånd. Meditation är inte svårare än så. Äkta meditation är inget du gör, det är något som händer när förutsättningarna är de rätta. Det enda du kan göra är att skapa de rätta förutsättningarna och låta meditationen inträffa av sig självt. Att lyssna in tystnade och uppleva stillheten är just ett mycket effektivt sätt att skapa förutsättningar för meditationen att hända. En annan sak du kanske noterar, när du utforskar djupare, är att stillheten har en känsla av energi. Det är som om den inte är helt tom och helt stilla. Det finns något levande, något energiaktigt med stillheten. Observera att detta är bara förslag, och absolut inget facit. Det är endast du som har svaren. Det är din upplevelse som är facit. Ingen annan kan tala om för dig vad din upplevelse är, och alla upplever saker på olika sätt. Så även här. Om du vill utforska denna spännande och magiska stillhet, måste du lita helt på din egen upplevelse. Det är ju trots allt din stillhet du utforskar, ingen annans.