Medvetandeutveckling

Det verkar som att vi människor har en nästan oändlig potential att kunna utveckla vår förmåga till medvetande. Vi föds med en utvecklad men ändå lite begränsad medvetandeförmåga. Vi kan naturligtvis uppfatta det som sker runtomkring och vi kan uppfatta när något inte stämmer i kroppen, som t.ex. hunger, smärta eller när något känns obekvämt. Däremot så kan vi ju inte riktigt förstå det vi upplever eftersom allt ännu är väldigt nytt. En väldigt stor skillnad jämfört med en mer vuxet individ är att små barn inte är medveten om sig själva som en separat individ. De upplever ingen gräns mellan den egna kroppen/individen och allt annat. De upplever allt som en helhet. När de blir lite större, känner igen sig själva i spegeln och språket utvecklas, uppstår känslan av att de är en separat individ. ”Jag” är skilt ifrån mamma och pappa. Det uppstår en känsla av ett ”jag”, eller ”jag själv”. Jag föredrar att kalla det, att ”jaget” uppstår.

Detta ”jag” är egentligen inget annat än en mental konstruktion, tankar om att det som befinner sig ”här” är inte samma som det som befinner sig ”där”. Så småningom får vi ett namn, en hel rad med andra etiketter och vi snappar upp en mängd värderingar och koncept om oss själva. Det som är här heter Mikael, Mikael är en pojke, Mikael är snäll, Mikael är inte snäll, osv. Allt detta bidrar till vår medvetandeutveckling, men också till att ”jaget” går från att bara vara en känsla, till att bli något mera solitt. Vi utvecklar en identitet – ett ego, en aldrig sinande ström av tankar om oss själva, eller för det mesta bara en massa tankar om dessa tankar. Denna utveckling fortskrider genom tonåren och upp i vuxen ålder. Vi lägger hela tiden till nya lager av tankar och identiteter till vårt allt större jag/ego. Det blir aldrig något mer än en strid ström av självrefererande tankar, men eftersom vi tar dem på allvar, eftersom vi tror på varenda en av dem, så blir det väldigt verkligt. Vi får en känsla av ett väldigt solitt jag/ego som verkar utgör själva kärnan av ”mig själv”. Det som ordet ”jag” hela tiden refererar till fast vi egentligen inte riktigt vet vad det är, eller att det bara är en mental konstruktion. Någonstans här i vuxen ålder, när jaget/egot är färdigutvecklat, stannar medvetandeutvecklingen av för de allra flesta människor. Vi befinner oss nu på vad man skulle kunna benämna ”egots medvetandenivå”, och vi verkar vara rätt nöjda med det. Trots att vi innerst inne har en känsla att inte vara så värst nöjd. Vi söker då hela tiden nya upplevelser eller annat som kan gör oss tillfredsställda, som gör egot nöjd.

Jag vet inte riktigt vad det är som får medvetandeutvecklingen att stanna av. Kanske är det att vi glömmer hur det var när vi var små, och medvetandet utvecklas hela tiden. Kanske är det så att den illusion som egot ger upphov till bromsar upp utvecklingen. Något som däremot är säkert är att denna mentala konstruktion jag valt att kalla ”egot”, denna illusion skapade av oss själva, ger upphov till en känsla av otillräcklighet och otillfredsställelse. Vi känner oss inte riktigt lyckliga, och söker hela tiden nya sätt att bli lyckliga. Det kan vara i form av nya upplevelser, mer makt, mer pengar, mer eller nyare prylar, kläder, smycken, etc. Eller så söker vi bekräftelse genom att bli omtyckta, igenkända, eller på annat sätt framstå som en god människa. Allt för att stärka vår identitet, stärka vår känsla av att vara någon och trots att vi innerst inne vet att inget av detta kommer att bringa någon permanent tillfredsställelse. Det leder bara till en högst tillfällig lycka, som när den ebbar ut bara skapar ett nytt sug efter nästa lyckorus. Om ingen av dessa strategier fungerar, eller om de inte passar vår livssituation, söker vi oss istället till någon form av misär. Vi stärker vår känsla av att vara någon genom att bli den misslyckade, den det är synd om, eller den som alltid har otur i livet. För egots enda strävan är att överleva, och det använder den strategi som funkar bäst för stunden. Oavsett om det leder till tillfällig lycka eller lidande för individen.

Det bör förtydligas i sammanhanget att egot inte är en sak. Det är mer som en företeelse. Mer som något som händer, istället för något som är. Inget annat än en aldrig sinande tankeprocess. Lite som en evighetsmaskin av tankar om oss själva. Det viktigaste av allt, och det kan inte betonas tillräckligt, är att egot är inget dålig eller något att fördöma. Det bara är. Man kan se det som en naturlig del av den egna utvecklingen. Ungefär som puberteten. Som i sig kan vara jobbig, men det gör den inte dålig på något sätt. Det är bara något vi måste gå igenom för att utvecklas. De flesta vill dessutom, speciellt inte i efterhand, stanna kvar i puberteten hela livet. Ungefär så är det med egots medvetandenivå. När man väl gått vidare så undrar man lite varför det behövdes så lång tid att komma vidare. Man får se det som en del av utvecklingen, som får ta den tid det tar, och så länge man inte känner till något annat, så länge man inte vet att det finns något på andra sidan, så är det bara att fortsätta som vanligt. Det är nog också anledningen att de flesta stannar kvar resten av livet i just det stadiet. Det vet inget annat, eller är inte redo för att gå vidare i nästa steg av medvetandeutveckling.

Hur gör man då om vill utvecklas vidare, om man vill ta medvetandet till nästa nivå?
Som jag skrev i tidigare inlägg så verkar medvetandet vara själva grunden som alla upplevelser står på. Det uppstår ur medvetandet, och det räcker med att se efter i sin egen upplevelse för att bekräfta detta. Det blir då väldigt svårt att utveckla medvetandet med något som uppstår ur medvetande, och inget finns under medvetandet som kan bidra till dess utveckling. Faktum är att medvetandet redan är färdigutvecklat. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Begreppet ”medvetandeutveckling” är egentligen väldigt vilseledande, men samtidigt användbart då oftast tolkas som ”min personliga medvetandeutveckling”. Den utvecklingen handlar egentligen om att utveckla sin personliga förmåga till medvetande, eller sin känslighet att uppfatta saker i medvetandet. Saker vi normalt förkastar innan de registreras eftersom de är så obetydlig.

Ett av de bästa sätten att utveckla sin känslighet att uppfatta det som finns i medvetandet är genom stillhet och meditation. Dels en yttre stillhet, eller tystnad, för att ta bort så mycket av alla de distraktioner vi normalt utsätts för. Dels en inre stillhet för att minska de distraktioner som våra tankar och känslor utgör. Den inre stillheten uppnås enklast genom avslappning och meditation. En typ av meditation som går ut på att försöka uppnå något, som inte har något syfte. Meditationen tillåter oss att dyka ned i den undermedvetna delen av oss själva. Där kan det, när förutsättningarna är de rätta, uppträda en form av ordlös intuitiv guidning av meditationen. Det är ditt undermedvetna som guidar dig själv. Du guidas, så att säga, på en resa i ditt inre. Vad som dyker upp, om ens något, är högst personlig, och går inte att sia om. Det är din personliga resa, och det du behöver veta eller uppleva kommer att visa sig när du är redo. Att man upplever något liknande i samband med meditation är långt ifrån en regel, snarare ett undantag, men jag vill att de som gör det ska vara lite förberedda. Vissa kommer hit redan efter några veckor, andra efter några år och vissa aldrig. Oavsett vilket, så är det precis som det ska vara. Vi kommer att uppleva det vi behöver uppleva, när vi behöver uppleva det.

Det enklaste sättet att meditera är att sitta still och inte göra någonting. Det är inte samma sak som ”att göra ingenting”. Att göra ingenting – innebär att man gör något, man försöker göra ingenting, och det är inte det som är tanken. Om du redan kan meditera, försök att glömma allt du lärt dig. Använd din fantasi och förställ dig att du inte har en aning om hur man gör, och att du inte kan veta det heller.

Varför ska man då försöka utveckla sitt medvetande, eller rättare sin känslighet för det som pågår i medvetandet? För att svara helt ärligt på den frågan så har jag ingen aning. Jag kan inte komma på någon vettig anledning till varför jag skulle försöka övertyga någon att villa utveckla sin medvetandeförmåga. Antingen så har man den önskan, eller så har man den inte.

Av egen erfarenhet kan jag dock säga att det på sikt för med sig ganska många gynnsamma förändringar, men även en del förändring som vi kanske inte vill ha. Iallafall inte inledningsvis. Några av de förändringar jag noterat, i ungefär den ordning de uppträtt, hos mig själv är:

  • Min intuition har blivit bättre.
  • Förmåga att känna av stress innan jag blev stressad, och på så sätt undvika stressen genom att se hur irrationell den är.
  • Förmåga att känna av en irritation innan jag blev irriterad, och ha möjlighet att välja att inte bli irriterad. Baserat på att jag såg att irritationen inte ledde till något annat än att jag blev irriterad. Samma sak med ilska och liknande känslor.
  • Oro försvann helt plötslig. Jag blev inte längre oroad av småsaker. Det växte med tiden till att inkludera allt större saker, för att slutligen försvinna helt. Det började på ungefär samma sätt som med irritation. Kort efter att jag noterat att oro för småsaker försvunnit, insåg jag att oron bara ledde till att jag kände mig oroad.
  • Förmåga att släppa taget om sådant som inte längre tjänar något syfte.
  • En hel del saker jag tidigare varit intresserad av blev plötsligt helt ointressant.
  • Jag kan känna om en person ljuger, eller om en person är osäker (under ett självsäkert yttre)
  • Behovet av bekräftelse avtog mer och mer.
  • Behovet av att ha rätt minskade hela tiden.
  • Motgångar ”rinner av”, oftast inom loppet av minuter.
  • Jag längtar inte längre efter något, eller saknar något. Det finns fortfarande en önskan efter diverse saker och upplevelser, hur konstig det än kan låta.

Listan kan göras mycket längre, men beskriver ändå den utveckling som skett under ett antal år.

Jag hoppas att något av det jag skriver kan inspirera dig till att påbörja den förändring som du innerst inne längtar efter.

Med värme,

Mikael

Medvetande

Medvetandet är ett väldigt besynnerligt fenomen om man granskar det lite närmare. Det mest uppenbara är att den samlade vetenskapen, mig veterligen, inte lyckats lokalisera medvetandet någonstans i vår hjärna, och inte någon annanstans i kroppen. Vilket kan tyckas väldigt konstigt eftersom de allra flesta människor kan bekräfta att de är medvetna. Det faktum att man inte lyckats finna medvetandet kan rimligen bero på flera olika saker. Det kan vara så att vi ännu inte har verktygen för att lokalisera medvetandet. Vi vet helt enkelt för lite om hjärnan. En annan, minst lika trolig, orsak kan vara att medvetandet inte sitter i hjärnan, eller i någon annan del av kroppen för den delen. De vanligaste orsakerna till att man inte hittar det man söker är att man inte tittar tillräckligt noga, eller att man letar på fel ställe. Kan det vara så att anledningen till varför vetenskapen inte hittat medvetandet är att de letat på fel ställe? Att de förutsätter att det finns i hjärnan och därför inte kan lokalisera det? Det kanske till och med är så medvetandet inte går att lokalisera för att det inte har en specifik plats.

Den vanligaste uppfattningen vi människor har om medvetande är att ”jag är medveten”, men när jag själv, med en vetenskapsmans precision, undersöker min egen upplevelse upptäcker jag att jag inte kan hitta ett ”jag” som är medveten. Det verkar som att medvetandet finns under ”jaget”, som att ”jaget” uppstår ur medvetandet. Vilket verkar rimligt eftersom tankarna om medvetandet uppfattas av medvetandet. Samma gäller alla tankar jag har om mig själv. Medvetande finns alltid där, oavsett om jag noterar det eller ej. Låter det krångligt? Häng med så ska jag försöka förklara.

Medvetandet kan liknas vid filmduken på en biograf, och alla bilder som dyker upp på duken kan liknas vid alla upplevelser som dyker upp i medvetandet. Alla upplevelser uppstå, eller framträder, med medvetandet som bakgrund. På samma sätt som alla färger och former framträder med filmduken som bakgrund. När vi ser en film på bio noterar vi normalt inte filmduken. Vi ser bara det som lyser och det som rör sig. Filmduken blir helt ointressant i sammanhanget. Den finns ju alltid där oavsett om vi noterad den eller ej. Precis så är det med medvetandet. Vi noterar det inte eftersom det alltid finns där. Allt som rör sig eller på annat sätt fångar vår uppmärksamhet, alla tankar och känslor, är mycket intressantare än det ganska intetsägande medvetandet. Den bakgrund mot vilken allt framträder. En annan fascinerade sak är att medvetandet inte har några som helst åsikter om vad som dyker upp i medvetandet. Lika lite som filmduken har några åsikter om vilka bilder den visar upp. Medvetandet tycks tillåta alla typer av upplevelser att dyka upp i vårt sinne, behagliga som fasansfulla. Det är bara vårt eget sinne, våra tankar, som dömer det vi upplever. Som sätter stämpeln ”bra” eller ”dåligt” på en viss upplevelse. Medvetandet bryr sig inte det minsta.

Om medvetandet nu är grunden till allt vi upplevelser, vilket verkar både logiskt och stämmer med min egen upplevelse, så är det kanske inte så konstigt att det inte går att finna. Jag menar, hur kan medvetandet bli medvetet om sig själv? Det är lite som om ett öga försöker se sig själv, eller som att det försöker upptäcka något som kallas syn. Var ska det titta för att se synen? Det enda vi kan göra för att upptäcka och utforska vårt medvetande är att bekräfta för oss själva att just nu finns medvetande. Inte som en tanke eller idé, utan bara konstatera, i vår egen upplevelse, att just nu det finns medvetande som registrerar allt jag upplever, och sen bara vila i den upplevelsen.

Det vi vet mer är att vi registrerar en massa upplevelser och att vi kan rikta medvetandet mot en specifik del av verkligheten. Vi kan fokusera på en händelse, ett ljud, en känsla, ett objekt, etc. Bara för att vi riktar ditt fokus mot något försvinner inte allt det övriga. Allt annat finns också kvar, men vi registrerar det inte på samma sätt. Det är inte lika uppenbart. Det ingår inte som en central del av din upplevelse. Då kommer vi in på det vi normalt kallar det undermedvetna. Den del av oss som registrerat allt som händer.

Enligt flera studier står det undermedvetna för ca 95% av vår totala kapacitet att uppfatta saker, medans det som vi normalt tänker på som ”vårt medvetande”, den tänkande delen, står för endast 5% av vår totala uppfattningsförmåga. Det innebär att det finns en väldigt stor potential till ”medvetandeutveckling” för de allra flesta människor. Man kan se vår förmåga till medvetande lite som ett isberg, där vi bara känner till den del som är synlig ovanför ytan. Den del som representeras av vår rationella, tänkande, del av hjärnan. Den del som tolkar alla intryck (syn, hörsel, smak, lukt och känsel) och gör om dem till tankar och skapar modeller av verkligheten. Problemet med detta är inte att vi utnyttjar en så liten del av medvetandet. Det är att vi faktiskt utnyttjar större delen, men är inte medvetna om det. Vår undermedvetna del är nämligen alltid på, den går inte att stänga av, och den registrerar i princip allt. Från det att vi föds, och till den dagen vi dör. Förmodligen också en hel det både före och efter. Dessutom styrs cirka 90% av våra handlingar av vår undermedvetna del. Från allt som vi tränat in så att det blivit en automatiserad handling, som att gå eller köra bil, till sådant vi lärde oss som barn, som kan vara direkt kontraproduktivt i vuxen ålder.

När vi är små, upp till 7–8 års ålder, är den undermedvetna delen helt öppen. Vi saknar förmåga att kritiskt granska informationen vi tar in. Allt registreras helt utan några mentala filter. Det gör att om vi t.ex. växt upp under fattiga förhållanden, kommer vi med största sannolikhet att förbli fattig som vuxen. Inte för att vi har sämre förutsättningar, utan att det är vår ”grundprogrammering”. Vi har helt enkelt lärt oss att vi ska vara fattiga när vi är små, och det ligger som en grundprogrammering, i det undermedvetna, och styr våra handlingar i vuxen ålder. Om vi trots allt skulle vinna en massa pengar, eller få ett större arv, kommer vi med största sannolikhet göra av med pengarna så snabbt, och på en massa onödiga utgifter, att vi snart är fattig igen. Att vara förmögen stämmer helt enkelt inte med vår grundprogrammering, och vårt undermedvetna kommer att se till att verkligheten stämmer överens med hur vi lärt oss att det ska vara.

Vi det här laget kanske du tänker något i stil med ”Är det inte bara att tala om för sitt undermedvetna att tänka annorlunda?” eller ”Vår rationella, tänkande, hjärna vet ju att detta är nonsens. Hur svårt kan det vara?”.

Det som gör det svårt att ändra vår ”grundprogrammering” är att vid cirka åtta års ålder utvecklar vi ett filter för det undermedvetna. Ett filter som bara släpper igenom sådan som stämmer överens med det vi redan har lärt oss. Dessutom förstår det undermedvetna inte ord på samma sätt som den rationella delen. Det förstår bara bilder och känslor. Det gör att det är mycket svårare, men inte omöjligt, att ”programmera om” sitt undermedvetna i vuxen ålder. Du måste helt enkelt skapa bilder och känslor av det tillstånd du vill uppleva i din fantasi, och göra det så verkligt som möjligt. Helst i termer av att det redan hänt. Om detta upprepas över tid kommer det undermedvetna så småningom att ta till sig budskapet, och din ”programmering” förändras. Det som gör det hela möjligt är att hjärnan, och kroppen, inte kan se någon skillnad på bilder och känslor skapade av en tanke, och sådant som kommer från verkliga händelser. En rädsla som kommer från en tanke uppfattas, av kroppen, lika verklig som en rädsla som kommer från ett yttre hot.

De flesta elitidrottare känner till det här sambandet. Att det kan påverka det undermedvetna genom att skapa bilder och känslor i fantasin. Det kallas populärt för målbildsvisualisering, och gör att man undermedvetet gör rätt val, eller ser möjligheten, när situationen dyker upp.

Den jag beskrivit här är inte något jag vill att du ska ta för givet. Jag vill inte att du ska tro på något av det. Ifrågasätt allt jag skrivit och undersök själv, i din egen upplevelse.

Mer om medvetandeutveckling kommer i nästa inlägg.

Empati och medkänsla

Jag ska här försöka reda ut skillnaden mellan de två, vad de innebär och hur man kan utvecklas från den ena till den andra. Först vill jag dock fastställa att ingen av dem är dålig, eller på något sätt bättre eller sämre än den andra. Att vara en empatisk eller medkännande person uppfattas nog av de flesta som en mer gynnsam egenskap än att inte vara det. Oavsett om det handlar om empati eller medkänsla. Enlig min erfarenhet så har de flesta människor ingen, eller väldigt liten, kunskap om skillnaden mellan empati och medkänsla. Jag själv visste, för några år sedan, inte ens vad begreppen betydde. Än mindre vad som skiljde dem åt. Jag trodde förmodligen att det bara var två ord som betydde ungefär samma sak.

För att få lite hjälp med definitionen av begreppen empati och medkänsla tog jag hjälp av Wikipedia. När det gäller empati finner vi följande: ”Empati är en komplex psykisk process som innebär (1) att känna vad den andre känner (affektiv empati) (2) att förstå vad den andre känner (kognitiv empati) och (3) en mekanism som kan avgöra från vem (själv/annan) känslan härrör (empatisk precision).” Dessvärre lämnar den svenska versionen av Wikipedia en del att önska när det gäller beskrivningen av medkänsla, men den kortfattade text som finns sammanfattar ändå begreppet ganska bra: ”En medkännande person lever sig spontant in i det som är besvärligt och ledsamt i andras livssituationer, och kan följaktligen ofta drivas till att försöka hjälpa sina medvarelser.” Eller som det står på den engelska versionen av Wikipedia: ”Compassion involves allowing ourselves to be moved by suffering and experiencing the motivation to help alleviate and prevent it.”

Således kan man sammanfatta det med att empati är förmågan att känna det som någon annan känner medans medkänsla är förmågan att förstå och agera utifrån hur någon annan mår, dock utan att behöva känna samma som personen känner.

Enligt min upplevelse verkar det som att empati är en mer vanligt förekommande egenskap än vad medkänsla är, och om jag tillåter mig att generalisera lite så är förmågan till empati mycket vanligare hos kvinnor än hos män. Självklart finns det kvinnor som, helt eller delvis, saknar förmåga till empati, och lika självklart finns det många män som har en väldigt stark empati. Det är bara lite vanligare hos kvinnor än hos män. Anledningen till detta är förmodligen så att kvinnor, rent generellt, är lite mer öppna än män när det gäller förmågan att ta in andras känslor/energier/vibrationer.

Den som är observant och läser detta med ett öppet sinne har kanske redan kommit till slutsatsen att medkänsla är en lite mer produktiv egenskap än vad empati är. För om vi ser rationellt på empati, hur hjälper det någon av oss om du är ledsen för att jag är ledsen? Ok, du kanske mår lite bättre av att få visa att du bryr dig och jag kanske mår lite bättre av att se att någon bryr sig, men handen på hjärtat. Är det inte så att det bara är våra egon som mår lite bättre? Är det inte så att vi kortsiktigt får lite känslomässig bomull att linda runt de obehagliga känslorna? Empati leder inte alltför sällan att den som känner empati också känner ett starkt behov av att trösta. Denna tröst är dock i första hand avsett för den som tröstar. Ett sätt att lindra den obehagliga känsla som empatin ger upphov till. Självklart så lindras känslan även hos mig som blir tröstad, men är det verkligen det bästa för mig just i den stunden.

Leva i nuet

Alla talar om att vi ska leva i nuet, men om man tittar lite närmare så är det det enda vi gör. Allting vi gör, tänker, känner och upplever, gör vi precis just nu. Dåtiden/historien finns bara som ett minne av ett nu som redan passerat/försvunnit, och framtiden finns bara som en fantasi, ett mer eller mindre troligt scenario, om ett nu som vi ännu inte upplevt. När vi tänker på dåtiden eller på framtiden så gör vi det nu. Det går helt enkelt inte att göra, tänka eller uppleva något vare sig i dåtiden eller framtiden. Det medför att det enda som egentligen finns är ett hela tiden föränderligt nu. Tid existerar helt enkelt inte annat än som en upplevelse. Här är det kanske en och annan som opponerar sig, och säger att vi behöver bara titta på klockan för att se att tiden visst finns, men det enda en klocka egentligen gör är att mäta avståndet mellan två olika tillstånd av nu. En klocka, analog eller digital, rör som bekant på sig. Det gör att om vi observerar den i det alltid föränderliga nuet så ser vi att klockan förändras i samma takt som nuet förändras, och i samma takt skapas det också minnen av föregående nu. Eftersom det hela tiden är saker som förändras (klockan, jorden, andningen, osv.) så upplever vi att tiden passerar. Naturligtvis så finns tid som ett begrepp/koncept, ett sätt att separera och identifiera olika tillstånd av det eviga, alltid föränderliga, nuet. Hur kan det då komma sig att så många, kanske speciellt andligt sökande, strävar efter att leva i nuet om det inte finns något annat är nu? Om det inte går att leva någon annanstans än i nuet? Svaret på den frågan är ”egot”. Egot är en aldrig sinande ström av repetitiva, självrefererande tankar, om mig själv. Dess enda syfte är att skapa en illusion av en separat individ, ett ”jag”. Detta ego blir lätt uttråkad av nuet, och känner då att dess existens är hotad eftersom det sällan händer tillräckligt mycket intressant i nuet. Egot skapar då mer drama genom att älta/grubbla över det som varit (ett minne), eller genom oroa sig/våndas över det som ännu inte hänt (en fantasi). Dessa är två av egots strategier att försöka fly från det tråkiga nuet, fastän det innerst inne vet att inget kunde vara mer omöjligt. (För en mer djupgående beskrivning av egot läs t.ex. Adyashanti eller Eckhart Tolle.)

Allt det här är inget jag vill att du bara ska läsa och accepterar. Inte ens tycker att det kanske låter vettigt. Nej, ifrågasätt allt jag skrivit. Titta efter väldigt noga i din egen upplevelse. Stämmer något av det jag skrivit? Är det så att ”nu” är det enda som finns? Är det så att ditt mentala ”jag” alltid försöker fly från nuet om det blir lite tråkigt eller skrämmande?

Meditationstips

Som en uppföljning till inlägget Äkta Meditation kommer här några användbara tips för att lättare komma i ett meditativt tillstånd.

Det första, och viktigaste, är att inte försöka meditera. Avsikten, eller intentionen, ska naturligtvis vara meditation, men det är inte samma sak som att aktivt försöka meditera. Som jag skrev i förra inlägget handlar det mer om en tillit till att meditationen kommer att ske helt på egen hand. Utan att du försöker meditera. Det du kan göra, och till en början underlättar om du gör, är att skapa de rätta förutsättningarna så att meditationen kan inträda på egen hand. Om du tycker att initialt observera eller följa andetagen funkar bra så gör det, men med bara ett lätt fokus på andningen och med avsikten att lägga mindre och mindre fokus på det hela. Så att du så snart som möjligt släpper den helt.

Ett annat bra tips som fungerade för mig är att bara lyssna på tystnaden. Den tystnad som alltid finns där under allting. Tystnaden som alla ljud uppstår ur. Du kan till en början lyssna på tystnaden mellan alla ljud och tankar. För att, efter en stund, övergå till att lyssna på den tystnad som alltid finns där oavsett om det förkommer ljud eller ej. Om du har problem att hitta tystnaden, om din tankeverksamhet är väldigt aktiv, ställ dig frågan: ”Är det helt sant att tystnaden inte redan finns här?”. Frågan är ställd helt öppen, utan förväntning på vare sig det ena eller det andra svaret. Den får dig att noggrant undersöka din egen upplevelse, och på så sätt stanna upp för ett ögonblick. Om tystnaden inte fungerar, fråga istället: ”Är det helt sant att det neutrala medvetandet inte finns här redan?”

Tystnaden är annars själva nyckeln till meditation, till andlig utveckling. Där uppstår meditation. Där finns utrymme för något annat än ditt, rationella, tänkande sinne att ta plats och öppna den visdom och kunskap som du redan besitter, men som du under din uppväxt helt eller delvis glömt bort.

Det kanske mest paradoxala, men inte desto mindre effektiva, tipset är att använda din fantasi och föreställa dig hur det vore om du inte visste hur du ska göra för att meditera, och inte på något sätt kunde veta det heller. Det försätter dig i ett nybörjarstadium, lite som ett nyfiket barn, där du inte har några förväntningar på hur det kommer att gå till. Du bara sätter dig ned med intentionen att meditera, men har absolut ingen aning om hur du ska göra eller hur det kommer att upplevas. Bara full tillit till att det kommer att ske. Att din intuition på något sätt kommer att guida dig.     

Glöm inte att tillåta allt vara precis som det är. Inte bara när du sitter ned för att meditera, utan alltid – i varje situation i livet. Detta förhållningssätt är även nyckeln till en personlig utveckling som du knappt kunnat drömma om. En utveckling mot ett mer vuxet synsätt på livet. Där allt inte längre behöver vara som du vill att det ska vara för att du ska vara lycklig. Där du på allvar börjar ta ansvar för ditt eget välmående, istället för att lägga det i händerna på andra och låta det bero på deras agerande.